När avgörandets stund var inne plockade Örnarna fram det som krävdes.
Laget körde mästerligt i andra finalen mot Njudungarna och vann med förkrossande 60–33. Det tog fyra heat att vända fyrapoängsunderläget från kvällen innan i Vetlanda. Resten blev sedan en formidabel gulduppvisning. Efter 21 långa år, och tre missade finalchanser att stå som allsvenska segrare, nådde Örnarna äntligen ända fram inför hela 1 618 åskådare.
Om vi börjar med det historiska perspektivet är det så länge sedan som 2004 som klubben från Mariestad kunde glädja sig över en allsvensk pokal. Men då, mot Team Dalakraft, skuggades bedriften av en hotande konkurs som slutligen undveks i allra sista stund. Därefter har man alltid fått svälja den bittra kalken att stå som förlorare i finalsammanhang. Det blev stryk mot Valsarna 2009, man föll på nytt året efter mot Hammarby Speedway och 2013 var det Rospiggarna som gav örngänget på nöten.
Framgången denna ljumma septemberafton var med andra oerhört efterlängtad. Guldet var också mycket välförtjänt. Vinner man sammanlagt med 106–83 över två matcher är det givetvis inget snack om saken. Guldmedaljerna som Svemodelegationen hängde runt halsen på örngrabbarna hade man samlat ihop till. Framför allt visade hemmalaget förmågan att vara bäst när det gäller.
Något som lagledare Robert Henderson kände på sig redan på förhand.
– Vi var jäkligt taggade innan och hade ett grymt bra peptalk. Vi var laddade, men samtidigt inte överladdade och överens om att alla poäng var viktiga, att det var 51 pinnar som gällde och att vi skulle köra för varandra, säger han och påpekar att han långa stunder bara stod och njöt av propagandan som killarna serverade i regelbundna portioner.
– Parkörningen vi hade i dag är den bästa jag sett på hela året. Och banan, vad säger man? Den var helt magisk. Det passade oss. Alla starter, hur vi körde och så vidare. Jag är nästan mållös hur bra vi var i dag. Vi pulvriserade Njudungarna!
Så var det faktiskt. Skaraborgs speedwaystolthet höll hov. Lagkapten Oliver Berntzon och den övriga besättningen utförde ett jobb som Njudungarna saknade svar på. Motståndarna hade istället alla sorters bekymmer och drabbades av såväl uteslutningar som vurpor. I sjätte heatet var manfallet till och med så stort att Örnarnas sent anlända norrman Glenn Moi var ensam om att passera mållinjen. Därav det märkliga heatresultatet 3–0.
Faktum är att man kan gå från man till man hos värdarna och ge toppbetyg. Det var 2025 års främsta allsvenska lag som visade sig från sin absolut bästa sida.
Men att det fanns mästarkvaliteter i den här upplagan har i princip varit ett faktum ända sedan truppen spikades. Robert Henderson talade tidigt om den potential han såg i sitt lag och att det var ett rimligt mål att sikta på allsvenskt guld. Och visst. Robban fick rätt till slut.
– Nu valde Anton Jansson att ta en paus mitt i säsongen, och Jonatan Grahn har ju inte gått att få in av snittmässiga skäl, men med den sjua vi hade från start visste jag att vi skulle bli giftiga. Jag hade på känn att det skulle räcka långt, menar örnledaren när han tittar i backspegeln.
Han fortsätter därefter i nästa andetag:
– Sedan, när det blev ändringar och brorsan kom in, fick vi lite annan karaktär. Jag vet hur mycket Daniel sliter och kämpar i varenda heat och hur viktig han är i depån. Inte bara för mig utan för juniorerna och övriga lagkompisar. Det är som jag påpekat tidigare. Det fanns en anledning till att Vargarna ville ha med honom i depån innan han började köra.
Robban dröjer någon sekund innan han tillägger:
– Nej, det här laget och bredden vi haft nu med våra reserver Leo och Ludde, det slår det mesta. Vi skulle vunnit mot vilket lag som helst i allsvenskan i dag.
En lagledare hos en av konkurrenterna har ju givit er epitetet ”Real Örnarna”!
– Ja, det får vi bli kallade nu. Det kan vi njuta av!
Att som lagledare leverera ett guld under sitt andra verksamhetsår i klubben känns inte heller så dumt. Robban var lagledare för Griparna när de knep sitt allsvenska tecken 2019 med bland annat Oliver Berntzon och Niklas Klingberg i truppen. Nu gjorde den skäggprydde sörmlänningen om samma bravad med Örnarna.
– Jag trivs så jäkta bra här, konstaterar han uppriktigt och framhåller utan omsvep:
– Jag jobbar jättebra ihop med Figge (Olsson) som är sportansvarig. Vi har supertät kontakt. Jag vet inte hur många kvällar och dagar vi ägnat till långa samtal. Jag käner också Oliver och Ludde hur bra som helst sedan tidigare och har i år även lärt känna Casper och Leo som är ”up and coming”. Jag trivs så jäkla bra i klubben att jag både hoppas och tror att jag är kvar nästa år.
Bara för att målsättningen att vinna allsvenskan är infriad är hungern inte stillad. Det ligger även en kittlande utmaning i att vara titelförsvarare.
19/9 Allsvenskan, Gruskungen Speedway Arena, Mariestad
Final 2
ÖRNARNA–NJUDUNGARNA 60–33
Örnarna: Oliver Berntzon 14 (3,3,3,3,2), Gino Manzares 11+1 (3,3,2′,3), Casper Henriksson 9+1 (1,3,3,2′,0), Leo Klasson 7+1 (1,2′,0,1,3), Ludvig Selvin 7 (3,1,0,3), Daniel Henderson 6+2 (3,R,1′,2′), Glenn Moi 6 (0,3,2,0,1).
Njudungarna: Avon Van Dyck 10 (2,1,3,2,1,1), Filip Hjelmland 8+3 (2,R,1′,1′,1′,3), Tomas Henaes Jonasson 4 (2,R,2,F,R), Alfons Wiltander 4 (0,0,N,2,2), Jacob Jensen 3 (0,X,2,1), Anton Karlsson 2+1 (1′,1,0,N), Daniel Hauge Sjöström 2 (2,0,N,FX,FX).
Publik: 1 618.
Örnarna allsvenska mästare med sammanlagt 106–83.
Bildtext: Den allsvenska bucklan skickas upp mot den svarta kvällshimlen. Örnarna bjöd på en fenomenal final hemma på Gruskungen Speedway Arena. Årets mästare var verkligen mästerliga när slaget om guldet skulle avgöras.
Text och foto: Per Gustafsson